Rastrering

Ett svartvitt fotografi består inte bara av svart och vitt, utan även av en mängd mellanliggande gråtoner. Ska detta fotografi reproduceras via tryck måste rastrering tillämpas.

Jag tänkte att jag lite kortfattat ska beskriva hur rastrering fungerar.

Tryckning är binär, tvåvärd, vilket innebär att det bara går att återge antingen svart eller vitt, inga gråtoner. Det går trots detta återge någonting som uppfattas som gråskala, genom att använda areamodulation. Det innebär att den del av pappret som ska vara täckt av färg trycks med små prickar, rasterpunkter. Vid ljusa toner trycks endast en liten del av pappersytan och mörka toner återges genom att en stor del av ytan blir täckt med färg. Genom att variera yttäckningsgraden går det alltså att få en varierande gråskala.

Detta är möjligt tack vare att ögat har dålig upplösningsförmåga och uppfattar ett tonmedelvärde. Denna gråtonsupplevelse är en kombination av betraktarens avstånd och bildelementets storlek.

Rastertonen anges i procent, där 0% betyder att pappret är otryckt, och 100% anger att färgen är heltäckande. Rastertonvärdet tilldelas i bildhanteringsprogrammet, men rastret i sig skapas i någonting som kallas för RIP, vilken är den dator som omvandlar ingående bildrepresentation till en pixeluppbyggd bild. Den kan sedan avbildas på en tryckplåt, för att då kunna återges i tryck.

AM-raster (Amplitudmodulerad rastrering)

AM-rastrering kallas även för konventionell rastrering, och innebär att rasterpunkternas storlek varieras, medan frekvensen hålls konstant. Ju större punkt, desto mörkare yta.

Rastertätheten, antalet rasterceller per längdenhet, mäts i lpi (lines per inch) och påverkar hur bra detaljåtergivningen skall vara. Exempelvis blir en bild tryckt med 150 lpi mer kontinuerlig än en bild tryckt med 85 lpi. Högre rastertäthet kräver dock bättre papper och tryckprocess, än vad lägre rastertäthet gör.

En rasterpunkt kan vara konstruerad på två sätt. Det går att låta den vara uppbyggd av närbelägna bildpunkter, samlad rasterpunkt, vilken ger samma grundläggande visuella intryck i alla gråtoner.

Det går även att försöka sprida ut de svarta bildpunkterna så mycket som möjligt, för att försöka dölja rastermönstret. Den konstruktionen kallas sprängd rasterpunkt.

FM-raster (Frekvensmodulerad rastrering)

I FM-rastrering är det frekvensen som förändras, och storleken på punkterna hålls konstant.

Vid ökat antal punkter erhålls en mörkare gråton, vilken blir ljusare då punkternas antal minskas. Denna metod kallas även stokastisk (slumpmässig) rastrering.

En punkt i FM-raster motsvarar en enprocentig punkt i AM-raster med en rastertäthet på 150 lpi. Den är ca 15 mikrometer i diameter. En sådan punkt är osynlig för blotta ögat. FM-raster är mycket bättre än AM-raster på att återge små detaljer och skarpa konturer.

Det ställer dock högre krav på tryckprocessen och ger dessutom större punktförstoring.

Rasterpunkternas form

De rasterpunkter som används mest är runda, kvadratiska och elliptiska. De har olika för- och nackdelar och används till olika typer av bilder. Deras olika egenskaper består till stor del av att rasterpunkterna möts vid olika procentsatser vid AM-raster. Det kan då uppstå en kritisk tonövergång.

Runda punkter möts vid en ton på ca 70 procent. De är bra att använda vid ljusa bilder och mindre bra till bilder med detaljerade skuggpartier.

Vid kvadratisk form möts punkternas hörn vid en ton på 50 procent. Kvadratiska rasterpunkter fungerar bra på bilder med många detaljer och hög kontrast.

Elliptiska punkter möts vid två olika tonvärden. Först vid ca 40 procent och sedan vid ca 60 procent. Denna form passar bra till bilder som innehåller flera olika typer av objekt. Kan dock skapa ett oönskat mönster.